En ny artikel av Tommy Eriksson.
Carl Gustav Jung var en Schweizisk psykolog och idéhistoriker som till likhet med satanismen tog mycket inspiration från Platon, Schopenhauer och Friedrich Nietzsche, och han själv har fungerat tillsammans med de övriga som inspirationskälla åt både Church of Satan och Temple of Set.
Vad som var ännu mer intressant var att han ”destillerade” ner alkemins tankar och kabbalans struktur till att fungera som en operativ psykologi. C.g. Jung förklarade mänsklighetens psyke genom att föreställa sig ett individuellt undermedvetet som med sina komplex liknade strukturen för ett kollektivt undermedvetet. Där det personliga självet sågs av en psykolog, var där en gudomlighet ses av en religiös. Där man i ett individuellt undermedvetet kan se de mörka komplexen (undertryckta drivkrafter, instinkter och önskningar) är där man i en yttre kollektivt aspekt kan hitta djävulen själv.
Det var egentligen bara skillnad på nivåer, om din personliga skugga är diffus så är Satan än mer subtil, men finns som en del av en objektiv verklighet. Det är denna subtila kollektiva verklighets drömliknande spår vi kan förnimma som ”arketyper" i form av ”arketypiska bilder” dröm-mönster, och vid händelser av någon omvälvande magisk eller religiös upplevelse.
Om man tänker att man tar på sig ett par mörka solglasögon på ett par mörka solglasögon i flera lager så behöver man för att se verkligheten tydligare ta av lager efter lager, tills vi helt utan solglasögon inte längre ser omvärlden subtila och knappt urskiljbara drag. På samma sätt behöver man lära sig se de arketypiska spåren där de är som närmast, i drömmar, kreativa fantasier m.m. det betyder inte att arketyper är drömmar och fantasier, men att drömmarna och fantasierna är ett sätt vår inre verklighet kan börja urskönja en yttre verklighet som följer ungefär samma mönster, på samma sätt som att verkligheten är mycket större än dina ögon eller förmörkande solglasögon, de är blott det vi kan se verkligheten med. Det är lätt när vi talar om arketyper att förväxla kartan mot verklighet och inte inse det stora nätverk vi kan lära oss att förnimma. För att förtydliga detta så kan vi titta på en grundbild:
Personan är det yttre skalet, med vilket vi både tar emot omgivningens signaler och tar emot intryck från andra, och sänder ut våra signaler och skapar intryck hos andra. Anton Lavey hade här tagit upp sina tankar om lägre magi, i vars sfär man opererar här.
Egot är inte helt olikt personan, egot tar emot och sänder intryck från oss själva till oss själva, eller i jungianska termer vårt ”jag” talar med vårt ”själv", men når oftast inte dit, vi har saker i vägen som vår ”skugga" de mörka drivkrafterna inom oss som vi enligt Jung måste bli vän ned acceptera och lyfta fram dör att nyttja dess potential för att öppna grindarna där vårat jag och vårt själv kam mötas i perfekt symmetri med skuggan för att bli gudomliggjorda genom individuation. Alltså de rent privata delarna inom oss som till sina attribut är mest sataniska och delar grundläggande mönster och arketypiska bilder med Satan själv, är de självaste funktioner som kommer göra oss självutvecklade och frambringa gudomlighets-principerna inom oss.
Individuation är ett begrepp som använts av ett flertal filosofer och psykologer, däribland Arthur Schopenhauer, Friedrich Nietzsche, C.G. Jung (en sant satanisk treenighet) med flera, och innebär en psykologisk process som har som mål att utveckla personligheten genom integrering av det omedvetna i det medvetna. Individuation, om den utförs medvetet, ger ökad egenförståelse dvs förståelse av självet som är större än jaget, och ökad förståelse det kollektiva omedvetna).
Enligt Jung är vägen till individuation viktigare än målet: Målet är viktigt bara som idé; det väsentliga är det opus som leder till målet: detta är livsmålet (citat från The Psychology of the Transference).
Termen individuation användes även under medeltiden som Principium individuationis (latin = Grunden till det enskilda i mångfalden), och av Schopenhauer som såg att tid, rum, kausalitet och våra former av kunskap var Mayas slöja (eller Parokeths slöja som skiljer de lägre demoniska världarna från de högre demoniska världarna) som förvirrar oss. Och det är snarare "individuation" än "individualism" satanismen har i fokus, för ingen individualitet kan ske utan individuation, det ligger en djup satanisk och magisk sanning begravd här som kräver en liten stunds kontemplation.
Jung sammanfattar: "Individuationen är allmänt talat den process genom vilken individuella varelser formas och differentieras, särskilt utvecklingen av den psykologiska individen som en varelse åtskild från den allmänna och kollektiva psykologin." Genom att psykologiskt särskilja, eller differentiera sig från den kollektiva normen, utvecklas den individuella personligheten. ( Det är inte en fråga om att ta avstånd från normen eller att utestänga världen, utan snarare att "införliva världen" och bli medveten om ens Själv (se nedan) i förhållande till den. Denna mognadsprocess handlar också om att medvetandegöra och i viss mening integrera delar av ens hittills omedvetna innehåll (som anima/animus, Självet och skugga), för att uppnå en högre grad av psykologisk helhet och balans. Individuation syftar inte till att uppnå ett specifikt mål, utan det är "vägen som är målet". se mångfald där det finns ett enda totalt allt."
Arketyper kan vara för subtila att beskriva närmare än att de är självmedvetna grundelement som är universella, som sträcker sig utöver det mänskliga men som de självmedvetna elementen i oss kan förnimma för det mesta i det undermedvetna, just för att strukturen är så lika. Jung säger att han hade kontakt med en sådan ”struktur" i form av en daemon/demon (vars själva rot betyder inspirationskälla, guide, eller ”ett högre genius/geni) som han påstod heta Philimon. Själva kontakten gav Jung mycket lärdom som han menar att han inte hade kunnat få på något annat sätt. I ”den röda boken” skrev Jung två uppsatser om magi. Den första var ”trollkarlen" där han går in i ett samtal med sin demon Philenon, ett samtal som i sin helhet är mycket intressant men som jag delger ett litet stycke ur:
Jung skriver: "Efter en lång sökning hittade jag det lilla huset på landet bakom en stor bädd av tulpaner. Det här är där Philemon, trollkarlen, bor med sin fru, Baucis. "
Jung: "Philemon, gammal trollkarl, hur mår du?"
Philemon: "Min pojke, du har lärt dig något om magi?"
Jung: "Jag måste erkänna att detta är något överraskande. Jag hade föreställt mig magi som något annorlunda. "
Philemon: "Det här visar dig hur lite du förstår om magi och hur felaktig din uppfattning är."
Jungs utforskning av magi fortsätter när han reflekterar över svårigheten att förstå magi. Jung skriver: "Man kan inte förstå magi. Man kan bara förstå vad som överensstämmer med anledningarna bakom den. Magi överensstämmer med orimligheter ... Allt som fungerar magiskt är oförståeligt, och det som oförståeligt fungerar ofta magiskt. "
Att definiera "magi" är omöjligt eftersom det finns magi i nuet; det framkallar förundran och ger oss upplevelser av salighet och upprymdhet.
Ordet "magi" pekar på all-ting, en helhetsupplevelse. "Som ovan, så nedan" är ett av de äldsta magiska koncepten. Det tyder på att universum är i sympati med allt annat. Att alla saker, bara genom att de tillhör samma system, är en.
När tekniken kommer närmare magiken eller erfarenheten av att förundra, då vet vi att vi tittar på någonting som förvandlar oss.”
Vad man kan läsa ut av Jungs samtal med Philemon så är magi något som transformerar antingen dig själv som inre varelse, som en accelererad evolution, eller som kam transformera yttre objektiva element. Kort sagt är magi en ”transformativ potential
Som Arthur C. Clarke skrev ”Tillräckligt avancerad teknik är oskiljbar från magi".
Den Jungianska psykologin dvs analytiska psykologin kallas i vissa kontexter för Psykoreligion och står för bryggan mellan det rent fysiska och mänskliga till det religiösa utan någon klar distinktion däremellan. Låt oss nu inte avfärda magi som en form av psykologi, men låt oss börja med att förstå att det symbolspråk som är giltigt för magins krafter också är högst kompatibla med det symbolspråk som på liknande sätt kan användas i ett rum där en psykolog analyserar dina drömmar eller ditt undermedvetna. Vi skall dock inte stanna vid detta synsätt utan undersöka och försöka bevisa den transformativa potentialens existens, eller magi om vi så önskar.
De esoteriska studenterna i olika skolor som Ordo Templi Orientis, men även Svenska Satanistkyrkan med flera, kommer att låtas förstå att den grekiska pantheonens gudaskara i det mesta fungerar som rent psykologiska arketyper som på ett högst bevisbart sätt kan hjälpa oss att förstå vår inre verklighet i form av den analytiska psykologins användande av representativa bilder för vårat psyke och vår själ, men även för en verklighet som sträcker sig längre ut i form av det kollektivt undermedvetna.
Egyptiska symboler innehåller detaljerade beskrivningar av allt som finns i vår förnimmelsesfär. Bland den Egyptiska gudaskaran såg man visserligen gudarna som verkliga gudar som kunde tillbedjas och som kunde fås att lyssna till våra personliga önskemål. Det mest intressanta i dessa mänsklighetens tidigaste gudagestalter är vad deras namn betyder på fornegyptiska. Khabs som är det fysiska självet och betyder stjärna, Ka som är själen och livskraften, Ba som är ande och Khu som är sammansmältningen av Ka och Ba (själ och ande) och de högre gudagestalterna som betecknar naturens fenomen som solen Ra som färdas över himlarna, den självskapande Kephra som är mörkret som återskapar sig själv till ljus på morgonen, eller historien om fruktbarheten i form av Isis. I allt detta finns detaljerade arketypiska bilder som sätter vår inre resa (Kahbs, Ku, Ka, Ba, Toum) i samband med den yttre makrokosmiska resan (Ra, Osiris, Kephra). Det kan bara intressant att här dra kopplingar till Temple of Sets tankar om Xeper/Kephra, se artikeln ”Belief In Set” av Don Webb
Lyckas vi att för oss själva bevisa att vi har en energi som sträcker sig över det vi normalt skulle tro att vi är kapabla till så skall vi försöka att förklara denna energis natur och uppbyggnad, och till detta har vi redan effektiva verktyg och tankeexperiment som vi kan använda oss av som exempelvis den judiska kabbalan (och samtidigt kliffoterna) vilket inte får förväxlas med en religiös tro, utan är mer ett sätt att organisera världen runtomkring oss.
Med detta i bakgrund är det kanske så att när man talar om att moderna satanister tror på Satan som en arketyp och teistiska satanister ser Satan som en självmedveten verklig universell kraft, det har jag förstått, nu väntar jag bara på att förstå den sanna skillnaden, då en arketyp är något enormt mycket större än ”en symbol för en samling egenskaper". I de olika förklaringsmodellerna kring arketyper ligger sant magiska nycklar gömda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar